Skor från en annan tid

För några veckor sedan skaffade jag ett par skor från Loake. När jag kom hem och plockade upp dem ur lådan kom jag att tänka på mina morföräldrar.

Jag tror att morfar har ett par snarlika bruna brogues, som han haft i evigheter.

När morfar var ung flyttade han till västmanländska Tillberga, för ett jobb som svetsare på järnvägsverkstaden. Swingpjattsmunderingen väckte uppmärksamhet på den lilla orten. En av dem som höjde på ögonen var mormor, som jobbade som kassörska på Konsum.

Mormor och morfar har berättat hur de brukade klä upp sig om söndagarna, för att nyförälskade promenera arm i arm genom samhället. Det finns ett fotografi på dem, där de står uppklädda vid järnvägsstationen. Jäklar, vad de var snygga!

Bilden är tagen på 40-talet. Många år senare hjälpte jag dem att flytta från villan till radhuset, där de fortfarande bor. Det visade sig ganska snart att det var knepigt att få plats med alla möbler. Så jag föreslog att de skulle göra sig av med chiffonjén och två fåtöljer. Mormor, trött av flytten, samlade kraft och spärrade ögonen i mig: ”Du måste förstå … de här sakerna betyder mycket för oss, det var inte som nu, att det bara är att köpa.”

Bortsett från att jag kände mig skamsen blev skillnaden mellan då och nu påfallande I mina morföräldrars Sverige tog det tid att inreda sitt hem. Det tog tid att bygga upp en garderob, så att man kunde klä upp sig om söndagarna. Och man vårdade sina prylar.

I Ikea-landet som jag kommer ifrån kan man skaffa en strykbräda för 39 kronor. En ullcardigan eller ett par skinnskor får man för några hundralappar. De flesta kan handla de här prylarna utan att blinka. Att grejerna inte håller spelar ingen roll, eftersom det inte kostar något att köpa nytt. Om det överhuvudtaget går att reparera prylarna, så är det ändå för dyrt. Nytt är billigare. Ska man vara ärlig kan man konstatera: Nytt är för billigt. Det är någon annan som har betalat för min strykbräda.

Skorna från Loake är inte billiga. Men de är ovanligt fina och gjorda för att användas i många år. Dessutom går de att reparera. De är rentav gjorda för att kunna repareras. Det är därför de är sydda, inte limmade, av hantverkare i skodistriktet Northamptonshire.

När jag går omkring i mina Loake tänker jag att de kommer från en annan tid. Från samma tid som mina morföräldrar. Jag tror att denna tid har framtiden för sig.

Text: Jens Soneryd